Ö - Ör till öringen

Prolog

Blåleran kletar sig fast under mina skor vid en promenad i Viskans brinkar. Den syns i meterdjupa sjok längs ravinens kant och fungerar som ett skyddande hölje, en hud mellan flodens vatten och den omgivande jorden som får flodfåran att hålla sig på sin plats. Här och var tränger sig små rännilar fram och likt artärer i ett blodomlopp förgrenar de sig och söker sig mot huvudflödet - aortan.

Jag lånar med en liten lerklump hem, för att med händerna utforska om den går att använda för keramiktillverkning. Det visar sig att leran är utomordentligt behaglig att forma. För säkerhets skull använder jag plasthandskar med tanke på de föroreningar som kan finnas lagrade i leran.

Efter lite efterforskningar visar det sig att jag verkligen inte är den förste som insett att Viskans lera har många bra egenskaper. I boken Livsnerven av Tore Artelius (2010) hittar jag bilder på två mycket gamla kärl - tillverkade av lera från just Viskan - som fångar mitt intresse.

Något år senare instiftas ett vattenpris av Viskans vattenråd. Det ska delas ut till någon eller några som har gjort goda insatser i avrinningsområdet och som långsiktigt främjar vattenkvaliteten. Jag åtar mig att tillsammans med konstnären Eva Hild ta fram ett förslag på en prispokal.

Vi ses i hennes ateljé i Sparsör och jag har med ett par skålar tillverkade på Anjougården i Skene och bilderna på stenålderskeramik som inspiration. Prispokalen blir en enkel skål med fotring, en behållare för vatten som är gjord av lera från Viskan och dekoren består av en rad inristade V: V som i Viskan, Vatten och Victory.

Mottagare av det första vattenpriset blir Marcus Lorch och föreningen Viskan norr om Borås. Marcus berättar efter prisceremonin att prissumman på två tusen kronor kommer att användas till förbättringsåtgärder i Viskans norra delar, som till exempel att lägga ut lekgrus (ör) till öringarna. Mitt lite dåliga samvete att jag “lånat” några kilo lera från Viskan dövas något av att prissumman kommer att gagna livet i Viskan, och en idé föds.

Trattbägare, livsnerv och offerkult

Att tillverka keramiska föremål av lera från Viskan har gamla anor. Vid utgrävningar i Veddige har arkeologer funnit två kärl som är omkring 6000 år gamla. De hittades i gyttja och sand, en och en halv meter under nuvarande marknivå. I närheten hittades också rester av organiskt material såsom trä, hasselnötter och bark. Ett annat intressant fynd var en huggen stock och tre störar, drygt två meter långa. Dessa skulle kunna ha utgjort delar av en spång eller en brygga ut i Viskans vatten, eller så råkade de bara hamna där. Fyndet av en stenåldersbosättning i just Veddige vid Viskan var ingen tillfällighet. Vägbygget som föranledde utgrävningarna följer floden vilken har använts som färdväg av människan i årtusenden.

Floden var en livsnerv för människan. Det fanns obegränsad tillgång till fisk i floden och laxarna kunde obehindrat vandra upp från havet till sina reproduktionsområden längre upp i systemet. Att några fångades längs stranden och blev till mat hade ingen inverkan på populationen.

De två kärlen tillverkades alltså redan under den yngre stenåldern. Vid denna tidpunkt skedde en stor förändring kulturellt, de tidigare jägar- och samlarkulturerna ersattes av den första odlingskulturen, den så kallade trattbägarkulturen, som fått namn efter keramiken som tillverkades under denna tidsperiod. De människor som levde vid Viskans stränder var alltså de första jordbrukarna i denna del av landet, vilket kan beläggas genom fyndet av ett förkolnat frö av kubbvete (Triticum compactum) i ett av kärlen.

Trattbägarna sänktes med största sannolikhet ned i strandkanten som offerkärl. Våra förföräldrar vid Viskans strandkant tillhörde en vattenkult, och kanske användes bryggan för att kunna komma en bit ut i floden för att sänka ned gåvor till gudarna. Varför det offrades till gudarna är inte helt klarlagt, men vi kan spekulera: Var det för att visa vördnad och respekt för livsnerven Viskan? Var offerriten ett sätt att visa tacksamhet för det som Viskan gav i form av mat?

Krukmakerier, tegel och lertäkter

Flera tusen år senare var trakten kring Skene ett centrum för lergods – och tegeltillverkning. Det fanns minst sex stycken krukmakerier och kakelugnsverkstäder, en del med anor från 1700-talet.

Krukmakeriet Anjougården som byggdes upp av Carl-Erik Anjou (1837-1873) omkring 1868 var den sista av dessa verkstäder som höll igång produktionen. Under nästan ett hundra år tillverkades åtskilliga föremål av den lera som bärgades då vattenståndet i Viskan var lågt och den fina leran var lättåtkomlig. Då ättlingen Karl Anjou (1889-1959) avled lades verksamheten ned. Den småskaliga och lokala tillverkningen av bruksföremål i keramik var inte längre lönsam och dåtidens nya material som till exempel plast hade tagit över marknaden helt. En epok var över. Hundra år efter att verksamheten startades skänktes fastigheten med inventarier till Skene-Örby Hembygdsförening. Föreningens medlemmar tar nu hand om husen och den intakta verkstaden, och under sommaren ordnas det med våffelkafé och loppis i trädgården.

Då och då på loppisar i trakten stöter jag på skålar, muggar och liknande från Anjougården. Ibland är de signerade men lika ofta osignerade. De känns igen på formspråket och färgen som Viskans lera antar som bränd. Priserna varierar från fem kronor till, om det vill sig väl, det fyrdubbla. Inte ens som antikviteter kan de slåss mot sina finare kusiner i porslin, parian eller stengods. Anjougården är ett av Sveriges få krukmakarmuseum och byggnadsminnesförklarades av Länsstyrelsen 2008.

Flera tegelbruk har också funnits i området runt Viskan i Marks kommun, framför allt utmed Häggån, exempelvis Lydde tegelbruk i Kinna och Hulta Tegelbruk i Berghem. Viskans nedre lopp kallas för Fornfjorden och det är där som den finaste leran hittas; den är mycket ren och lämplig för tillverkning av keramik och tegel.

Många ton av Viskans lera har genom åren, ända sedan stenåldern, tagits upp och bränts till krukor, krus, kärl, tegelstenar samt kakelplattor till kakelugnar. I många hem finns dessa bitar av Viskans hud utan att vi tänker på det – som ett gammalt krus eller som kakel i kakelugnen som fortfarande värmer mitt barndomshem då och då vid speciella tillfällen. Eller som en ingrediens i en glasyr på ett föremål tillverkat av en lokal keramikers hand.

Glasyrer, österländsk filosofi och minnen

I keramiker Kerstin Danielssons (1941-2015) verkstad, som jag efter hennes bortgång då och då får använda, är alla hinkar och burkar prydligt märkta med vad de innehåller. Allsköns ingredienser till glasyrtillverkning som exempelvis bentonit, zirkonsilikat, aska och rutil. I ett mörkt hörn bredvid ugnen hittar jag en hink som fångar min uppmärksamhet, den är märkt Lera från Viskan. En annan hink är märkt med VISKANLERA + 1,5 % KOBOLT + 3% ASKA. Var i Viskans brinkar leran är uppgrävd vet jag inte, men antagligen någonstans i Skenetrakten där den bästa leran sägs finnas - kanske på samma ställe som Carl-Erik Anjou en gång i tiden med sina medhjälpare grävde lera som fraktades med häst och vagn till krukmakeriet i Skene.

Kerstin följde en mycket lång tradition bland bygdens keramiker - att låna en bit av floden och förädla den. I hennes verkstad i Örby förädlades leran till en ingrediens i bland annat en svartskimrande stengodsglasyr.

En annan keramiker som använde Viskans lera till glasyrframställning var konstnären, budomästaren och keramikern Peter Niesing (1937-2019). Efter att på en utställning ha sett ett föremål med en underbar tenmoku-glasyr - gjord av lera från Viskan enligt verksförteckningen - besökte jag honom i hemmet på Sommargatan i Skene. Medveten om att Peter var i slutskedet av sitt liv blev besöket ett starkt minne. Vi pratade keramik utifrån hans sparsmakade men utsökta produktion av framför allt bruksgods, vilken tydligt följde den österländska keramik-traditionen. Temuggar, sakémuggar, små skålar och burkar i enkla former synades noggrant och vi pratade om glasyringredienser och lerans hemligheter och möjligheter.

Från att Peter som åtta-åring, då han lekte i ruinerna efter andra världskrigets sönderbombade Tyskland, bytte till sig en Buddhafigur mot en fredspipa, gjord av blålera han hittat i hemstaden Braunschweigs utkanter, var han den österländska filosofin trogen i sitt sätt att leva och verka. Detta påverkade också i hög grad hans keramiska produktion. I österländsk filosofi är enkelhet och närhet till naturen alltid viktig, för att inte säga existentiell. Material till orientaliska glasyrer består ofta av lergodsleror och aska från närområdet. En hållbarhetstanke om att göra ett så litet avtryck som möjligt, som har funnits i hundratals om inte tusentals år - att med måtta använda det som finns i omgivningen.

Tenmoku, saké och Gula Blend

Då den nya vägen mellan Borås och Varberg anlades grävdes det mycket kring Viskan, och vid fästet för bron över den nya vägen mot Varberg fann Peter Niesing den finaste leran - han kallade den Habybroleran. Det var denna järnhaltiga lera som han sedan använde i tenmoku-glasyren jag fastnat för på en utställning.

Jag fick med mig en liten rakubränd sakémugg som ett minne av besöket och jag visste att det var sista gången vi sågs.

Några veckor senare letade jag lite på måfå runt bland Marks kommuns konstsamling. Den är placerad i källaren på Rydals museum och innehåller många verk av främst lokala konstnärer. Jag var på jakt efter avbildningar, spår av Viskan i konsten. Viskanskildringarna var få, men ett verk, en teckning av konstnären Petra Voh (1943-2012) dök upp och fångade mitt intresse. Motivet var trädkullen där Örestens fästning en gång var placerad bredvid biflödet Häggån. Skir grönska i motljus som är så typisk för konstnärens skildringar av sin omgivning.

Peter Niesing och Petra Voh levde tillsammans i Lekvad mellan Berghem och Skene under många år, i den gamla lanthandeln som ligger precis där vägen delar sig. På väg upp ur källaren framkallade bilden från Öresten minnen. Jag mindes hur doften av Peters ständiga piprökande och Petras Gula Blend blandades med tryckfärg och svart kaffe i kulturföreningen Klapp å Klangs lokaler där jag ofta tillbringade tid åt konstnärlig verksamhet istället för studier vid den närbelägna gymnasieskolan.

När jag var på väg att lämna Rydals museum den dagen ringde telefonen med beskedet att Peter hade somnat in, lugnt och stilla.

Samlande, konsumtion och tillväxt

Peters lilla sakémugg, många verk av Kerstin Danielsson, Karl Anjou, lärlingen vid Anjougården Birger E Nilsson (1918-2003) och flera andra fyller mina hyllor, fönsterbrädor och lediga bordsytor. Det börjar bli trångt och för en i det närmaste manisk samlare är det svårt att sluta. En massa till synes onödiga saker, dessutom i många fall rena prydnadsföremål som inte ens går att använda på grund av farliga blyglasyrer och att de är alltför ömtåliga, fyller mitt hem. Driften att samla kan ju gå över styr och även om den, i alla fall enligt mig själv, inte gjort det (än) så gnager ibland lite av en olustkänsla, att vi mitt under rådande klimatkollaps inte kan fortsätta konsumera som vi gör, och att ett samlande ju är en del i tillväxtsystemet, även om det oftast är en andrahands-konsumtion. Vi vet hur det ligger till, men ändå har många av oss ett behov av att köpa och omge oss med saker i vår omgivning, dels för praktiska behov som förvaring men också för att de har ett annat värde. Det kan vara ett estetiskt eller ett emotionellt värde.

En tanke om att undersöka om det skulle kunna gå att producera saker och samtidigt göra något bra för miljön föds. Skulle det gå att tillverka en produkt som inte bara gör minsta möjliga åverkan på miljön utan till och med har en positiv effekt på omgivningen, en pryl som genom hur den görs exempelvis ökar den biologiska mångfalden? Det är i alla fall värt ett försök.

Epilog

Jag bestämmer mig för att ta tillvara på leran från Viskans brinkar som jag hittat i Kerstin Danielssons verkstad. Jag krossar den omsorgsfullt med en trähammare och blöter upp den igen tills den har en filmjölksliknande konsistens. Den uppslammade leran lägger jag som en tunn hud utanpå de repliker av offerkärl i stengodslera jag gjort tidigare. Samtidigt har jag funderat över att jag själv är del av en mångtusenårig tradition, men också på hur vi har tappat bort det ödmjuka sätt på vilket våra förföräldrar förhöll sig till sin omgivning. Hur kan vi inte bara ta utan också ge något tillbaka till naturen?

Kopiorna av de 6000 år gamla offerkärlen bränner jag i svartgodsbränning och de går nu att köpa i museibutiken på Rydals museum. En del av summan som försäljningen inbringar kommer att användas till att köpa ör (grovt grus), som är lämpligt för återställning av lekplatser för öringen i Viskans övre delar. Ett antal kilo lera som har tagits från Viskans södra delar omvandlas till grus, och föreningen Viskan norr om Borås hjälper till att forsla ut det i Viskan.

Grus och lera är ju på ett sätt samma material fast i olika stadier; lera består av grus som genom årtusenden finfördelats med hjälp av naturens krafter.

Genom att tillverka ett föremål och använda det ekonomiska systemet kommer varje kilo lera som har tagits upp och förädlats att generera en betydligt större mängd grus än den mängd lera som tagits bort. Med tiden kommer gruset i Viskans övre lopp att sakta, sakta finfördelas och förflytta sig nedströms. De sår i vattenkroppen som orsakats av lerupptagningen kommer att återfyllas, och cirkeln är sluten.

Theo Ågren

Källor:

Livsnerven – om arkeologiska utgrävningar vid Viskan i Veddige Riksantikvarieämbetet, Stockholm 2010 ISBN: 978-91-7209-567-0

Krukmakare och kakelugnsmakare: eldens gång från fyr till pipa Möller, Tom 1999 ISBN 9789187215615

http://niesing.blogspot.com (läst 2022 03 15)

https://www.hembygd.se/skene-orby

Alla fotografier är tagna av Theo Ågren